som jag tänkt mig.

 Dagens planer var följande: 

• Vinna hundratusen i månaden på triss. - Köpte aldrig någon lott.
• Möta kvinnan i mina drömmar. - Inte varit utanför dörren än.
• Slå nåt världsrekord. - Slog i knät i soffbordet.
• Fatta hur man öppnar portar i routers. - Den står i grannens vardagsrum.

  Andra dagar blir allt som man fasar. Som när något av barnen vaknar sjuka, men inte så sjuka att dom orkar ligga nerbäddade i sängen och pysslas om med varm choklad, bara njuta under täcket. Nej då ska det tjatas om att dom ska gå ut. Helst på stan och shoppa. Eller bara ut på gården och leka. Eller bara ner till affären och köpa glass. 

 Man förvandlas från den där ömkliga pappan som vill pyssla om och skämma bort lite, till den ironiske och nästan lite småjävliga pappan som istället för shopping, lek och glass erbjuder dom inte så sjuka barnen möjlighet att diska. Eller städa toaletten. Eller bara dammsuga lite. 

 Vips ligger dom där i sängen igen och febern är såååå hög att dom får dilerium och ser skalade lökar på golvet och kräver iskall nyponsoppa.

 Eller då man får ett läkarintyg från ortopedkliniken efter man opererats. Försöker tyda hel, 3/4, halv och kvartssjukskrivning.

 Eller då man blir bjuden på whiskeyprovning och upptäcker att man ska till sjukgymnasten i morgon klockan åtta på morgonen.

 Väljer från och med nu att hoppa i ett bad för att försöka övertyga badkaret om vår utomordentliga platoniska kärleksmöjlighet. Titta på DVD-filmer jag redan sett. Ska lyxa till det genom att bädda rent i sängen och klä den i nymanglade lakan.

 Så det så

och längtande själ, har jag precis avnjutit en lyxmiddag som får hjärtat att kämpa rejält.

Omelett och ett paket bacon.

Satt och åt i harmoni då jag upptäcker en tass. En svart som trevar sig upp under vardagsrumsbordet. Ja, jag äter alltid i vardagsrummet. Känns mer hemma där än i ett kakelklätt kök. Hursomhelst. Klor fälldes ur den där svarta tassen. Små sylvassa klor. På nåt vis fick den där tassen tag i en baconskiva. Jag hörde hur både klon och baconskivan försvann under sängen. Det slafsades och morrades. Ett tag trodde jag det skulle komma fram en gremlins, men som tur var så var det bara den lille svarte. Och hennes syster som stolt slickade sig om nosar och tassar.

 Dagens bad gick sådär. Badkaret har inte på väldigt länge försökt förföra mig. Saknar det lite. Den där viskande, småsjungande rösten som ber mig hoppa i henne. Ja, jag har verkligen försökt fjäska tillbaka henne. Skrubbat med både rotborste fylld av VIM, sån där grön-gul svamp med fet de fleur och med handsmek. Hon kanske är en slow starter. 

 Och nej, jag är inte rädd för varken vampyrer eller zombies. Nu har jag outat det.

Så det så